jenblo

ett år har gått. då skrev jag mitt första inlägg. skön. normalt. vardagligt. mörkret tog med mig ner. längre. djupare. nu är det ingen vanlig blogg. den är svart. mörk. precis som jag vill ha den.

jag ska våga hoppa. våga hoppa för första gången på riktigt. utan försäkringar, utan garantier.

minuter blir timmar.

just let it be. let go.

jag saknar min partner. otroligt mycket.

han har givit henne livet och hans kärlek har givit henne modet att det också leva, nu är det hennes tur att ge. ge sig till honom. hennes tur att finns där. där för honom.

jag ska ta mig i kragen. börja igen. den gulblå kragen. imorgon kastas jag tillbaka in i verkligheten. vardag. jag ska verkligen försöka. deal with it. komigen. pepp. över och ut. slut.

jag ska aldrig säga sanningen igen till någon som saknar förmågan att förstå

det är inte mycket som är med mig. inte mycket som hjälper mig framåt. utåt syns det inte. det ska det inte heller göra. fasaden är fläckfri. jag är nöjd. på insidan tar fläckarna över. den vita vackra ytan tynar bort. jag hatar det. jag vill inget hellre än att det ska bli bra. jag vill att den vackra vita ytan tar över. hur ska jag göra? vad ska jag ändra på? händelser flyter ihop, misslyckanden avlöser varann. jag saknar den obetalbara lyckan. känslan. friheten i sig själv.

"man bär alltid med sig den man är och även om hon sminkar sig så finns det ett ansikte under - och det ansiktet är hon. man kan lura andra ganska länge. man kan lura sig själv en stund men i längden går det inte. hon kan inte springa ifrån sig själv, hur fort hon än springer är skuggan alltid med, hon kan släcka ljuset och låtsas att den inte finns men så fort någon tänder infinner sig skuggan och rädslan kommer tillbaka"